MEDITATION

Betraktande bön — inre bön

Ordet meditation används i flera betydelser, jämsides med uttrycken betraktande bön, kontemplation och inre bön. Gemensamt för sådana böneformer är att de syftar till ett fördjupat böneliv, där det inte längre är fråga om att »be en bön« utan om att vara i ett till stånd av bön. Också här är Jesus vår förebild. »Jesus gick upp på berget för att be, och natten igenom bad han till Gud« (Luk 6:12). Genom meditationen blir man förtrogen med Jesu liv och med Guds ord. Så når man fram till en innerligare gemenskap med den heliga Treenigheten.

Meditationen kräver, åtminstone i början, en viss avskildhet och stillhet. Men så småningom lär man sig att alltid och överallt kunna dra sig undan till »hjärtats inre cell« (Katarina av Siena). Samspelet mellan ande, själ och kropp är viktigt. Äkta bön kan aldrig bli en rent andlig aktivitet, utan hela människan, kropp och själ, tankar och sinnen, skall vändas till Gud. Kroppen bör ha en fast hållning utan att vara spänd, andningen bör vara lugn och jämn, ansiktsmusklerna avspända. På så sätt uttrycker redan kroppen själens hållning inför Gud. Meditationen är snarare passiv än aktiv, den är främst ett tillstånd av lyssnande och mottagande. 

Det beror på ens personliga läggning vilken form av meditation man helst använder. Reträtter, meditationsdagar, böcker av andliga ledare och samtal med erfarna bedjare kan ge oss den hjälp vi behöver för att utveckla och fördjupa vårt böneliv. Särskilt i perioder av andlig torka behöver vi andras hjälp. »Ibland är bönen som att gå till en kamp, ibland som att gå till en dans« (Nikolaus av Flüe). 

»Det första som krävs är att man är törstig. Ty endast de törstiga är bjudna: ’om någon är törstig skall han komma till mig och dricka’ (Joh 7:37). Den som inte är törstig ger upp vid minsta trötthet och lockas bort av minsta utsikt till nöje« (Katarina av Siena). 

Börja meditationen med att åkalla den helige Ande.

O du helige Ande, kom.

Fyll våra hjärtan med din godhets rikedom

och tänd i oss alla din kärleks levande låga,

du som från skilda länder och språk för oss samman,

leder oss med din sanning

och. lyser iss hem till Fadern.

Andlig läsning

Kyrkofäderna rekommenderar läsning av den heliga Skrift (lectio divina) som en form av fördjupad bön. Välj ett stycke ur Bibeln, läs det långsamt och begrundande, smaka på orden, försök att i trons ljus förstå deras fulla mening som om de vore skrivna just med tanke på dig. Stanna ofta upp, så att orden får tid att öppna sig och verka. Tänk hela tiden på att du läser inför Guds ansikte. Inte dina ansträngningar är det som skall bära frukt, utan Guds Andes nåd, som vill falla som ett vårregn över vår andes förtorkade mark.

Sök med läsningen, så finner ni i meditationen.

Knacka på dörren med meditationen,

så får ni gå in i kontemplationen.

Läsningen når till barken, meditationen till märgen,

bönen ger utlopp för längtan,

kontemplationen smakar den innersta sötman.

(Guigo II, kartusianmunk)

Lectio — att läsa och lyssna

Konsten att öva lectio divinabörjar med konsten att lyssna på djupet, att lyssna med »hjärtats öra«, som den helige Benedictus uppmuntrar till i företalet till sin Klosterregel. När vi läser Skriften skall vi försöka härma profeten Elia. Profeten befann sig på flykt undan en dödsdom. Han befann sig med andra ord i sitt livs allvarligaste kris. Han hade vandrat genom Juda öken i fyrtio dagar och fyrtio nätter (jämför Jesu frestelse). Slutligen nådde han Guds berg Horeb. Han övernattade i en av dess grottor. Där fick han löftet att personligen möta Gud. Han uppmanades att ställa sig på berget och skärpa uppmärksamheten. Först passerade en orkan som krossade klipporna. Därefter kom ett jordskalv, därefter eld. Gud fanns inte i dessa spektakulära fenomen. Men efter elden kom ett stilla sus, och i suset hördes en röst som sade:

»Varför är du här, Elia?«

Vi skall bli människor som uppfattar rösten i den stilla susningen, det sakta suset (jfr 1 Kung 19:12), i Guds ord till oss, Guds röst när den vidrör vårt hjärta. Denna varsamma läsning av bibelordet är detsamma som att ställa in frekvensen för Guds närvaro i den särskilda del av Guds skapelse som heter Skriften.

Profeternas rop i det gamla Israel var en glädjefylld order: »Lyss na! Shema Israel: hör, Israel!« I lectio divina lyder jag den befallningen. Jag vänder mig till Skriften. Jag vet att jag måste skär pa uppmärksamheten, samla tankarna, fokusera, höra, lyssna, lystra till Guds röst, som talar så lågmält. Den som vet vad han talar om behöver inte höja rösten. Skall man uppfatta någon som talar lågmält måste man först lära sig att hålla tyst. Man måste lära sig att älska tystnaden. Pratar man oupphörligt (eller väsnas det hela tiden runt omkring) kan man inte höra de låga ljuden. Att öva lectio divina förutsätter därför att man först kommer ner i varv för att kunna höra Gud tala. Detta är första steget i lectio divina, som inte för inte heter lectio, läsning.

Lectio, läsningen, lyssnandet, det första steget i lectio divina, avviker helt från det sätt att läsa som de flesta moderna kristna har när de ögnar igenom en tidning eller en bok. Lectioär att läsa med vördnad, att lyssna i en anda av både tystnad och häpnad. Vi lystrar för att höra Guds stilla sus till oss personligen — inte högt, utan intimt, starkt. Vid lectio läser vi långsamt, uppmärksamt, varsamt, för att lyssna till ett ord eller en mening som är Guds ord till oss idag.

»Därför, som den helige Ande säger: Om ni hör hans röst idag, förhärda inte era hjärtan« (Heb 3:7, med citat av Ps 95:7 f).

Meditatio — meditation

De kristna har alltid sett en biblisk inbjudan till lectio divina i jungfru Marias förebild, hon som tog till sitt hjärta och »begrundade« det hon såg och hörde om Kristus (jfr Luk 2:19). För oss idag är detta en påminnelse om att vi måste ta in ordet, det vill säga memorera det, lägga det på minnet, och därefter varsamt upprepa det för oss själva, låta det påverka, samverka, penetrera, interagera med våra tankar, våra förhoppningar, våra minnen, vår längtan, våra planer. Detta är det andra steget vid lectio divina — meditatio, meditationen. Genom meditatio tillåter vi Guds ord att bli hans ord till oss, ett ord som berör oss och påverkar oss på djupet. En medeltida cisterciensmunk, Arnoul av Bohries, säger: »När han läser skall han söka smaken, inte kunskapen. Den heliga Skrift är Jakobs brunn. Där hämtar man det vatten man senare skall utgjuta i form av bön.«

Varje ord är en hake. Där fastnar ett eller flera andra ord. Ett ord anknyter till samma ord någon annanstans i Skriften. Så rör sig meditationen vidare. När man väl har funnit ett ord eller ett ställe i Skriften som talar till en personligen, då måste man ta sig tid att idissla det (ruminatio). Bilden av en idisslare, en ko som lugnt tug gar sin beta gräs om och om igen, användes i fornkyrkan som symbol för den troendes eftertanke inför Guds ord. Man drog sig på den tiden inte för att använda en bild som vår tid skulle finna opassande. Så allvarligt, och samtidigt så sinnligt, tog man på uppgiften att inhämta näring i gudsordet.

Oratio — bön

Det tredje steget i lectio divina är oratio— bönen: bön både som ett samtal med Gud, det vill säga en kärleksfull dialog med den Ende, han som har inbjudit oss till sin famn, och som konsekration, som ett helgande, ett prästerligt frambärande av de delar i oss som vi hittills har trott att Gud inte är intresserad av. I denna helgelsebön låter vi ordet som vi tagit in, och som vi begrundar, beröra och förvandla oss på djupet. Det är som när prästen konsekrerar elementen, bröd och vin, i eukaristin: Gud inbjuder oss vid lectio divina att lyfta upp det svåraste och det mest smärtsamma i våra erfarenheter inför honom och att sakta läsa de helande orden över detta, det ord eller den mening som Gud har gett oss vid vår läsning och bön. Vid oratio, konsekrationsbönen, låter vi, ja tillåter vi, oss själva vidröras och förvandlas av Guds ord.

Contemplatio — kontemplation

Slutligen vilar vi helt enkelt inför Guds ansikte. Han har använt sitt ord som ett medel för oss att sjunka in i hans förvandlande famntag. Ingen som någonsin varit förälskad behöver påminnas om att det finns stunder i ett kärleksfullt förhållande när ord är överflödiga. Samma sak gäller förhållandet till Gud. Ordlös, stilla vila i hans närvaro, han som älskar oss. Denna vila har ett namn i den kristna traditionen: contemplatio, kontemplation. Under kontemplationens gång övar vi oss i tystnad. Vi lämnar våra egna ord. Denna gång gläder vi oss helt enkelt åt erfarenheten av att finnas inför Guds ansikte, att vara med Gud och låta Gud vara med oss.

Liksom regn och snö faller från himlen

och inte vänder tillbaka dit utan vattnar jorden,

får den att grönska och bära frukt,

och ger säd att så och bröd att äta,

så är det med ordet

som kommer från min mun:

det vänder inte fruktlöst tillbaka

utan gör det jag vill

och utför mitt uppdrag.

Jes 55:10–11

Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.

Heb 4:12

Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det.

Luk 11:28

Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen

och utlade skrifterna för oss?

Luk 24:32

Bön före bibelläsningen

Jag tillber dig, du eviga Sanning,

du skatt som ligger dold under bokstaven.

Ge mig nu samme Ande som skänkt liv åt dessa ord

och låtit dem födas i den helige författaren,

så att du blir levande i mitt innersta

och mitt hjärtas högsta kärlek.

Så får jag alltmer föda fram dig i ord och gärning,

genom att villigt gå på dina budords väg

och gärna lyda dina råd.

Detta är idag min fasta föresats,

detta vågar jag hoppas att uppnå med din hjälp.

Herre, låt ditt heliga ord vara min glädje.

Vänd dig till mig!

Du är det fulla dagsljuset för den som kan se,

du är de blindas ljus,

de starkas kraft,

de svagas styrka.

Vänd dig till mig!

Ur djupen ropar jag till dig, hör min bön!

Skriften är full av hemligheter och svår att förstå,

men du vet varför du lät den skrivas.

Jag vill prisa dig för varje sanning

som jag finner i den heliga Skrift.

Hjälp mig att lyssna till bönens ord,

ge mig nytt mod

när jag begrundar undren i din lag och alla dina verk,

från den stund då du skapade himmel och jord

till den dag då vi skall få vara tillsammans med dig

i ditt himmelska rike för evigt.

Amen.

Herre, låt dina ord bli en närande föda

som styrker oss på vägen hem till dig.

Genom Jesus Kristus, vår Herre.

Herre, upplys och undervisa oss med frälsningens ord

så att vi ser det jordiska i dess rätta ljus

och upptänds av längtan efter det himmelska.

Genom Jesus Kristus, vår Herre.

Även andra andliga texter än Bibeln kan läsas på ett liknande meditativt sätt.

Meditation över herrens bön

O du helige, Fader vår:

vår skapare, återlösare, tröstare och frälsare.

som är himmelen: du som är i änglarna och i helgonen, du upp lyser dem till kunskap, eftersom du, Herre, är ljus. Du tänder dem till kärlek, eftersom du, Herre, är kärlek. Du bor i dem och fyller dem så att de blir saliga, eftersom du, Herre, är det högsta goda, du från vilken allt gott kommer, och utan vilken intet gott finns.

helgat varde ditt namn: må kunskapen om dig klarna i oss, så att vi kan urskilja vad som är bredden av dina välgärningar, längden av dina löften, höjden av ditt majestät och djupet av dina domar (jfr Ef 3:18).

tillkomme ditt rike:för att du skall härska i oss genom nåden och låta oss komma till ditt rike. Där är anblicken av dig tyd lig, kärleken till dig fullkomlig, gemenskapen med dig salig, njutandet av dig evigt.

ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden: så att vi älskar dig av hela hjärtat (jfr Luk 10:27), ständigt tänker på dig, av hela vår själ alltid längtar efter dig, av hela vårt sinne inriktar all vår strävan på dig, söker din ära i allt och av alla krafter upp bådar all vår styrka och alla själens och kroppens sin nen till att lyda din kärlek och inte till något annat; och så att vi älskar våra medmänniskor som oss själva och efter för många drar alla till din kärlek, gläds åt andras välgång lika mycket som åt vår egen, känner medlidande med dem i motgången och inte är någon till anstöt (jfr 2 Kor 6:3).

Vårt dagliga bröd, din älskade Son, vår Herre Jesus Kristus, giv oss idag: för att vi skall minnas, förstå och vörda den kär lek som han visade oss och allt som han för oss har talat, gjort och utstått.

och förlåt oss våra skulder: genom din outsägliga barmhärtig­ het, genom kraften av din älskade Sons lidande och genom den saliga Jungfruns och alla dina utvaldas förtjänster och för bön.

såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro: och hjälp oss, Herre, att fullständigt förlåta det som vi inte helt förlåter, så att vi för din skull verkligen älskar våra ovänner och hängivet ber för dem inför dig, inte lönar någon med ont för ont (jfr 1 Thess 5:15) utan strävar efter att med din hjälp vara alla människor till nytta.

och inled oss icke i frestelse: vare sig dold eller öppen, plötslig eller förutsedd.

utan fräls oss ifrån ondo: från det förgångna, det närvarande och det kommande onda.

Ty riket är ditt: och du vill ge oss det som denna bön handlar om, eftersom du fördenskull har upprättat ett helt rike.

och makten: så att du kan göra det.

och härligheten, i evighet: ty du gör det här på jorden under veder mödan, om än mestadels på ett fördolt sätt, som du på ett uppenbart sätt gör det med dem som du hjälpt till him lens glädje och härlighet; och allt detta sträcker sig in i evigheten, både riket, makten och härligheten.

Amen.

En kortare meditation över herrens bön

Fader vår,

upphöjd i din skapelse

ljuv i din kärlek

rik i din arvedel

som är i himlen,

glädjens krona

härlighetens glans

salighetens skatt

helgat varde ditt namn,

och som honung för vår mun

ett välljud i örat

ett jubelrop i hjärtat

tillkomme ditt rike,

glädjen utan gräns

friden utan ände

tryggheten bortom all fara

ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden.

så att vi hatar det du hatar

älskar det du älskar

gör det du bjuder

Vårt dagliga bröd giv oss idag,

livets nödtorft

sanningens ord

brödet från himmelen

och förlåt oss våra skulder,

mot dig

mot varandra

mot oss själva

såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,

dem som sårat oss i ord

genom oförrätter

genom trolöshet

och inled oss icke i frestelse,

köttets

världens

djävulens

utan fräls oss ifrån ondo.

det nuvarande det förflutna

det framtida.

Ty riket är ditt, och makten, och härligheten, i evighet.

Amen.

Jesusbönen

Jesusbönen uppstod i östkyrkan men har under senare tid vunnit spridning även i väst. Den består i att man om och om igen, i takt med andningen eller hjärtats slag, upprepar Jesu namn, Namnet över alla namn, vanligen med dessa ord:

Herre Jesus Kristus — förbarma dig över mig.

Detta är den äldsta bönen till Jesus; den bads för första gången av den blinde tiggaren Bartimaios på vägkanten utanför Jeriko (jfr Mark 10:47). Vi skall be den i samma anda. Gud är inte anonym, han är en person, ett Du, han har ett ansikte och ett namn.

Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk

från deras synder.

Matt 1:21

Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är

herre, Gud fadern till ära.

Fil 2:9-11

Herre Jesus Kristus (Guds Son)

— förbarma dig över mig (syndare).

Ur »En rysk pilgrims berättelse«

Be Jesusbönen oftare och oftare och du skall med Guds hjälp nå den inre bönen, som ständigt är verksam av sig själv i hjärtat. Härvid måste du akta dig för föreställningar och alla slags bilder som kan dyka upp. Avvisa alla föreställningar.

Att be i sanning, det är att inrikta tanke och minne till oavlåtlig hågkomst av Gud, att vandra i hans gudomliga närvaro, att uppväcka sig själv till kärlek till honom och tänka på honom och förbinda hans namn med sin andning och sitt hjärtas slag. Till detta vägleds man genom att med läpparna åkalla Jesu Kristi allra heligaste namn eller genom att läsa Jesusbönen i varje stund, på alla platser, oavlåtligen. För att bli övertygad om hur nödvändig och fruktbärande den upprepade bönen är bör man lägga märke till att varje impuls till bön, varje tanke på bön är den helige Andes verk och vår skyddsängels röst; att Jesu Kristi namn, åkallat under bön, innehåller en av sig själv verksam, frälsande kraft; och att man därför inte skall bedrövas om bönen är ofullkomlig eller torr utan med tålamod invänta frukterna av det trägna åkallandet av Guds namn.

Andliga övningar

Den helige Ignatius av Loyola (1491–1556) har i sin bok Andliga övningar(Ejercicios espirituales) utformat övningar som syftar till att etablera en djup och personlig relation till Jesus Kristus. I mindre skala kan övningarna utföras på egen hand. En erfaren andlig vägledare bör dock finnas till hands, i synnerhet när det rör sig om längre andliga reträtter.

Andliga övningarbestår av en rad olika former av bön. En av dem är att med fantasi, tanke och känsla leva sig in i berättelserna ur Bibeln. Jag träder själv in i handlingen och låter texten beröra mig. Kontemplationen, som tar mellan en halv och en hel timme, omfattar följande moment:

Förberedande bön:

Gud vår Herre, jag ber dig om nåden att alla mina avsikter, ⁷⁴ handlingar och sysselsättningar inriktas helt och hållet på att tjäna och lovprisa dig.

Läsning:

Jag läser lugnt och sakta igenom ett avsnitt ur evangelierna.

Bön om nåd:

Jag ber dig, Gud, om nåden att beröras av den helande Kristus, lyssna på den undervisande Kristus, sörja med den lidande Kristus, glädjas med den uppståndne Kristus (allt efter innehållet i texten).

Meditation:

Med fantasins blick lever jag mig in i berättelsen. Hur ser platsen ut? Hur ser personerna ut? Vad säger de till varan­ dra? Hur agerar de? Jag låter handlingen tala till mig personligen. Vilka tankar och känslor väcker den?

Samtal:

Jag avslutar övningen med ett samtal. Såsom vänner talar med varandra samtalar jag med Fadern, Sonen, Anden eller med Guds Moder Maria om det som berört mig under meditationen.

Avslutning:

Jag ber Herrens bön.

Reflektion:

Jag reflekterar kort över erfarenheten från övningen och drar andlig nytta från den för mitt liv i vardagen.

Andra böner ur Andliga övningar: Tag, Herre (s. 123), Eviga Ord (s. 123), Helga mig, du Kristi själ (s. 376).

»Människan är skapad för att prisa Gud vår Herre, för att visa ho nom vördnad och tjäna honom och därigenom rädda sin själ.

De övriga tingen på jordens yta är skapade för människan och för att hjälpa henne uppnå det mål för vilket hon är skapad. Av detta följer att människan skall använda tingen i den mån de hjälper henne att nå sitt mål och lösa sig ifrån dem i den mån de hindrar henne från detta.

Därför är det nödvändigt att vi gör oss likstämda gentemot alla skapade ting i allt som är överlämnat åt vår fria viljas förmåga att avgöra, och som inte är förbjudet.

Vi skall alltså från vår sida inte hellre önska hälsa än sjukdom, rikedom än fattigdom, ära än vanära, ett långt liv än ett kort, och på samma sätt med allt annat, utan endast önska och välja det som bäst kan leda oss till det mål för vilket vi är skapade.«

Ignatius av Loyola

Inre bön

»Att hålla inre bön är som att umgås med en vän, som vi vet älskar oss, och som vi därför ofta träffar för att ensamma och förtroligt få tala med« (Teresa av Avila).

»För mig är bönen en hjärtats lyftning, en enkel blick mot himlen, ett rop av tacksamhet och kärlek i prövningens stund såväl som i glädjens, kort sagt, den är något stort, övernaturligt, som vidgar min själ och förenar mig med Jesus« (Thérèse av Jesusbarnet).

Samvaron med en vän är inte ett oavbrutet samtal. Bönen bör avbrytas av tystnad, i korta pauser som så småningom blir längre och längre, till dess bönen övergår i mottaglighet och tyst lyssnande. Aktivt ger vi oss själva med allt som är vårt — Gud svarar med att ge sig själv.

Vi är ofta rädda för stillheten. Det beror på att vi har vår trygg het i verkligheten omkring oss: i ljuden, i föremålen. I stillhetens bön faller all yttre trygghet bort, och det verkar skrämmande. Men det är där som Gud vill ge oss sin djupa trygghet och frid. »Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger« (Joh 14:27).

Den inre bönen fordrar mod, mod att ställas naken inför Gud och inför sig själv och att våga fråga sig vem man egentligen är och vad man lever för — och vänta svar från Gud. Det är att bli mer människa, mer Guds avbild och likhet.

Den »kärleksfulla uppmärksamheten på Gud« (Johannes av Korset), utan ord och utan tankemöda, kallas kontemplation. Man når den sällan med ens. Först måste man lära sig att Gud är Givaren och man själv endast mottagare. Han ingjuter bönens Ande i oss när han så vill, »likt ett vårregn som vattnar jorden« (Hos 6:3). Detta kan ske för ett kort ögonblick eller under längre stunder. Herren vet bäst vad vi behöver.

Mystikerna har beskrivit denna den inre vilans bön, som är Guds Andes verk i själen. Teresa av Avila skriver: »Herren inbjuder alla! Och jag är övertygad om att alla som inte stannar på vägen skall få dricka av detta levande vatten.«

Men inga framsteg i bönen är möjliga utan att vi också försöker leva som Guds barn, att vi strävar efter att hålla sinnet rent från alla bittra, kärlekslösa och orena tankar och att visa uppriktig kärlek mot våra medmänniskor. Älska Herren din Gud med hela sitt hjärta och hela din själ — och din nästa som dig själv: detta förblir huvud regeln. Den som tillber Gud i ande och sanning känns igen på en allt större kärlek till medmänniskorna.

När bönen förefaller svår

»Om du inte vet vad du skall säga, så börja med att säga till Gud att du inte vet. Lyssna vid samvetets dörr och tala med Gud om det som du hör där, så att du kan komma till att tala i Jesu namn.

Om det uppstår yttre hinder för bönen, som stör stillheten, så gör vad du kan för att få ensamhet. Men går det inte att få ensamhet och tystnad, så be ändå i dina tankar, i Jesu namn.

Om du skulle komma på den tanken att du inte ber rätt, så be så gott du kan. Det är bättre att en människa ber, även om hon inte ber rätt, än att hon inte ber alls. Ty den helige Ande, som uppmanar henne till bön, lär henne nog att be rätt.

Om du är osäker och inte vet om du skall be enligt en föreskrift eller med egna ord, så välj vilket sätt som helst, bara du ber i Jesu namn.

Om du inte vet till vilken av gudomspersonerna du skall vända dig, så be till vem av dem du vill, bara du ber i Jesu namn.

Är du bekymrad över att inte ha andakt och iver i bönen, så be så gott du kan, även om det är matt och svagt, bara du ber i Jesu namn.

Möter du invändningen att det inte finns någon Gud och ingen Frälsare, så se upp mot den praktfulla himlen, betrakta den sköna jorden och betänk vad din själ har erfarit, så att du kan be i Jesu namn.

Om tröghet och olust att be överfaller dig, så att du har svårt att förmå dig till att be och snart tröttnar på bönen, så be i stället oftare och kortare, men be i Jesu namn.

Om onda tankar och begär uppstiger när du ber, be mycket allvarligare så att du kan övervinna dem när du ber i Jesu namn.

Om din bön en tid verkar vara förgäves, så fortsätt ändå att be i Jesu namn.«

Henric Schartau

Mat, dryck och sömn är nödvändiga för kroppens hälsa.

Kärlek och gemenskap är nödvändiga för den psykiska hälsan.

Stillhet och bön är nödvändiga för den andliga hälsan.

Men kropp, själ och ande påverkar varandra inbördes.